Typ hundra år senare så kommer det lite bilder från resan! Sedan dess så har det för övrigt varit SMASK, blivit ordentligt med vår, jag har hunnit åka och sökt Skurup, och helt plötsligt så hade jag ett skolår att försöka knyta ihop. Men nu tar vi detta!
Själva resan dit var, utan överdrift, något av det värsta jag varit med om. Inte flygresan, utan innan vi lyckades komma ombord på planet. (Nu kommer värsta storyn, håll i er.)
Jag skulle hoppa på ett tåg typ klockan elva som mamma åkte med från Örebro till Oslo, och vi skulle käka lunch där innan vi tog ett tåg och en liten buss till Rygge för att flyga. Kvart över nio så sitter jag i morgonrock när mamma ringer och säger att tåget är inställt och att om vi ska komma med det där planet så måste jag ta nästa tåg till Karlstad för att istället åka buss därifrån. Det tåget gick halv tio, så det var bara att slänga på sig kläderna och kuta till stationen i snöoväder. Väl på det tåget så får jag reda på att jag kanske ska gå av i Kil för att bussen ska åka dit istället? Eller i Karlstad. Eller i Kil. Så har en ju ingen täckning på tåget så det var i sista stund jag fattade om jag skulle sitta kvar eller gå av. I Karlstad plockar bussen upp mig och nu är jag och mamma på samma plats i alla fall, så nu kan det ju bara gå bättre. My royal ass, I say to that.
Med all snö som verkar finnas kvar i världen nerslafsande på oss så åker vi mot Oslo i typ 50 km i timmen. Hela resan går vi mellan att vara säkra på att hinna med tåget till att vara säkra på att missa det. När vi kommer fram till Oslo har vi missat tåget vi egentligen skulle ta, men det tåget bokade vi med marginal, så vi skulle kunna ta nästa också, eftersom det ändå skulle komma en skyttelbuss att hämta oss på stationen i Rygge sen som ligger tio minuter från flygplatsen. Vi kommer fram till Rygge, men det kommer ingen buss. Klockan är nu 16:30 och gaten stänger 16:50.
Vi snackar med en (f.ö. supertrevlig) norska som ska med samma flyg som oss, och hon försöker få dit en taxi, men de skulle inte hinna komma dit i tid. Vi försöker lifta, men ingen stannar. 16:45 stannar en ängel sänd från ovan i sin jeep och vi ber honom (något hysteriskt) att köra oss till flyget, och det gör han, något snabbare än hastighetsbegränsningen. 16:52 störtar vi in på flygplatsen, igenom säkerhet och kommer fram till gaten typ sådär trettio sekunder innan den stänger (kön var lång, tack och lov).
Det, mina damer och herrar, var sagan om hur jag hade mitt livs värsta känslomässiga berg-och-dalbana och blev scarred for life när det kommer till tågresor. (Phew)
När vi kommit fram till hotellet hävde vi världens största suck och önskade att vi fått syn på jeepmannens registreringsnummer så vi kunnat skicka honom en blombukett. Resten av resan tog vi det minst sagt lugnt.
Första dagen promenerade vi runt i stan och försökte att inte blåsa bort. Tänker att bilderna får snacka för sig själva mest här.
(Detta är nog dock resans bästa bild, alla kategorier. Jag älskar min mamma.)
To be continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar